Ofrivillig barnlöshet är ett känsligt ämne för många, och som närstående kan man känna ett starkt behov av att vilja bidra med sitt stöd. Men det är inte alltid lätt att veta hur man kan göra det på ett bra sätt. Trots ens bästa avsikter finns det risk för att det tänkta stödet faktiskt får motsatt effekt.
Baserad på intervjuer med Stina Järvholm – Småmirakel.se
Till dig som närstående: Hur stöttar man ofrivilligt barnlösa?
Med tanke på frågans komplexitet bad vi experten Stina Järvholm om vägledning. Hon har hela 20 års erfarenhet av reproduktionsmedicin på Sahlgrenska i Göteborg. I sin nuvarande roll som universitetssjukhusöverpsykolog varvar hon forskning med klinisk verksamhet och hon har svårt att komma på vad som skulle vara mer meningsfullt att ägna sin tid åt.
Precis som med mycket annat som är jobbigt i livet så har alla sin egen unika upplevelse av en situation. Även om man tycker sig ha varit med om något liknande så är det alltid svårt att jämföra sin upplevelse med någon annans.
De flesta av oss har ju faktiskt ingen egen personlig erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Men det är svårt att se någon som har det jobbigt och det gör att man oftast vill komma med snabba råd och lösningar. Att få goda råd är oftast inte det som man känner att man vill ha i den här situationen. I stället vill de flesta hellre få frågor kring hur man känner sig. Om man har lust att prata om det, det vill säga. Och att du som närstående bekräftar att det är en svår situation som man har hamnat i, där det inte finns en massa bra saker som man kan göra hela tiden för att allt ska bli bra. Om det fanns en enkel lösning på problemet så hade ju de här paren eller individerna testat det för länge sen. Det de behöver är ju det som vi människor kan ha svårast för och det är att bara lyssna och fråga, utan att ge en massa råd.
Det säkraste kortet är helt enkelt att bara finnas där för den drabbade, och att vara villig att lyssna om det finns ett behov av att vilja prata om sin situation.
Människor är ju olika och när vi tycker något är jobbigt så utgår vi ofta från oss själva och vad vi tror att vi hade önskat i samma situation. Vi undrar liksom vad vi kan göra för att ”ta bort det jobbiga”. Men fråga, skulle jag säga. För ibland vill man ju prata om detta, och ibland vill man inte alls prata om detta.
Stina menar dock att man alltid ska utgå från vilken relation man har till den som är ofrivilligt barnlös. I vissa fall kanske man gör rätt i att undvika att fråga överhuvudtaget.
Om man i grunden har en nära relation där man brukar dela svåra saker, skulle jag prova att nämna det lite försiktigt ändå: ”Jag har tänkt på att det här kanske är en fråga som är kämpig för er.” Men om man inte är i någons allra närmaste krets tänker jag att man ska tygla sin egen nyfikenhet. Ibland är ju det ett sätt att klara dagen, att man får vara lite i fred också. Det behöver inte alltid ligga uppe vid ytan. Ibland behöver man lämna en del hemma för att gå och jobba, och tvärt om. Trots ens bästa avsikter så är man ju sällan den första som frågar eller försöker närma sig.
Om man går igenom ofrivillig barnlöshet som par är det viktigt att komma ihåg att behoven kan skilja sig åt även inom paret.
Oavsett om man lever i en homosexuell eller heterosexuell relation så är det ju bara en part som ska bli gravid. Det är kanske också är skillnad på att vara den som får veta att man har någonting i sin kropp som kan vara det som begränsar en som par att kunna bli föräldrar, kontra att få veta att allting i kroppen fungerar precis som det ska. Där tycker jag i stället att man ska utgå från att längtan efter barn är gemensam, men att upplevelserna längs vägen kan vara olika. Och framför allt kan man ha väldigt olika ork, och det handlar både om vad man utsätts för i behandlingssituationer och vad som händer i livet i stort. Så ja, det är två individer som har gått in i den här situationen tillsammans, men belastningen skiljer sig ofta och just belastning gör väldigt olika saker med oss. Både psykiskt och fysiskt. Man kan sörja att ens partner inte blir gravid, men om man är den som längtar efter att bära på det här barnet kan det upplevas som ett annat hot att inte få möjligheten att göra det. Och om man är i den kroppen som ska göras gravid får man massor av information hela tiden, vilket gör att man lever med den här frågan dygnet runt. Men om man inte är i den kroppen så är det klart att man kan vara väldigt engagerad i sin partner och vill veta en massa, men det är ändå andrahandsinformation man får. Det gör att man oftare har stunder när det här inte är lika påtagligt på samma sätt.
Kom ihåg att det här en fråga som kan vara känslig för många fler än den som är i 35 års åldern, lever i en heterosexuell relation och bor i villa. Även de som lever själva eller i samkönade relationer kan ha en stark barnlängtan. Därför är det aldrig fel att fundera på hur man uttrycker sig i det allmänna samtalet.
”Behöver jag verkligen fråga människor som inte jag känner särskilt väl om de har barn?” Många av oss frågar ju den frågan på samma sätt som man frågar om vad någon gjorde i helgen. För alla människor är inte det en enkel fråga att få i fikarummet eller på festen. Där kan man ju också visa hänsyn genom att inte bara dundra på som om det vore en självklarhet. Den typiska frågan: ”Men ska ni inte skaffa barn?” kan göra den som är ofrivilligt barnlös väldigt ledsen, särskilt om den ställs som om det vore ungefär samma sak som att boka en semester. Som att man kan bestämma sig hur som helst och när som helst när man vill göra det.
Är man småbarnsförälder själv så är man ofta väldigt uppfylld av det och pratar gärna vitt och brett om sina upplevelser. Det är såklart inget konstigt. Det är bara det att den typen av samtal kan vara väldigt påfrestande för den som har försökt att bli gravid under en längre tid, men ännu inte lyckats.
De flesta är ju inte ofrivilligt barnlösa och för många är det ett härligt samtalsämne och ett sätt att lära känna andra människor och så där. Men det kan vara bra att ibland fundera på att detta är ett ämne som både är väldigt privat och publikt samtidigt.
