Baserad på intervjuer med Stina Järvholm – Småmirakel.se
Vi frågade experten Stina Järvholm om vad hon har lärt sig av sina många möten med ofrivilligt barnlösa par och individer genom åren.
Hon har 20 års erfarenhet av reproduktionsmedicin på Sahlgrenska i Göteborg. I sin nuvarande roll som universitetssjukhusöverpsykolog varvar hon forskning med klinisk verksamhet och hon har svårt att komma på vad som skulle vara mer meningsfullt att ägna sin tid åt.
Under en fertilitetsbehandling kan känslorna pendla snabbare än vad vi är vana vid att behöva hantera. Psykologiskt är vi byggda för att eftersträva stabilitet. Vi föredrar ofta förutsägbarhet och att känna liknande känslor, ibland även negativa sådana, eftersom det hjälper oss att göra världen mer begriplig och på så sätt även lättare att hantera.
Man brukar framför allt vara påverkad av situationens ovisshet och sin känsla av brist på kontroll. För de flesta är detta trots allt en icke-önskad väg till föräldraskap. Det som oftast är svårt i den här situationen är att känslorna pendlar så snabbt, vilket också påverkar så många andra områden i livet. Det kan vara svårt att föreställa sig om man inte själv har upplevt ofrivillig barnlöshet. Omvärlden kan till och med tycka att man ska passa på att ta vara på tiden innan man blir gravid, som att gå på teater, resa och sova ut på morgnarna. Men det där känner man sig ofta väldigt klar med. Saker som kunde ge avkoppling tidigare i livet har inte riktigt samma effekt längre, även om man önskar att det skulle vara annorlunda.
När man går in i en behandling tror inte Stina att det är möjligt att på något sätt kunna hoppas lagom mycket. Visst är det skillnad på att göra sin första eller tionde insättning, men så länge man fortsätter att göra aktiva försök så finns möjligheten att kunna bli gravid. Tittar man på statistiken så talar sifforna för att man så småningom blir förälder.
Inom psykologin pratar man om något som kallas intermittent förstärkning, eller det som jag brukar översätta till att spela på roulett. Varje gång man drar snurran så finns det faktiskt en ny chans att vinna, även om den inte är stor. Här är det viktigt att försöka stötta och skydda sig själv under tiden, och framför allt att orka bibehålla aktivitet i sin vardag som man vet att man brukar må bra av. Om man visste att man bara behövde komma in och göra en behandling för att bli gravid så skulle man i stort sett kunna sätta allt annat på paus. Men man vet ju aldrig hur lång tid det här kan ta och därför behöver man hitta en rimlig nivå som gör att man orkar med i det långa loppet. För de flesta kommer faktiskt att behöva göra försök igen och igen.
Men även om att det är vanligt att uppleva känslomässigt kaos under tiden som man genomgår behandling, så tycker inte Stina att man ska dra sig för att söka professionell hjälp.
Det är lite olika delar som jag tycker att man ska fundera på innan man söker hjälp. Dels om man känner att situationen påverkar ens psykiska mående så pass mycket att det är svårt att klara vardagen, eller orka med sin fertilitetsbehandling. Jag tycker också att par ska söka stöd om det här leder till mycket spänningar och konflikter, exempelvis om man är oense kring hur man vill hantera situationen. De allra flesta människor vill ju i första hand ha hjälp av sina närstående, som exempelvis den man lever tillsammans med. Men det är inte säkert att man har en partner, och har man det så är det inte säkert att partnern har tillräckligt mycket ork för att kunna ge det stöd som man behöver. Ofta är det här en situation där man kan behöva låna lite kunskap utifrån. Även om man har varit i kriser tidigare så har man inte varit i just den här och då kan man behöva spegla sin egen upplevelse mot någon som har träffat många andra i liknande situationer.
Men även när man väl har blivit gravid kan det finnas anledning att söka stöd hos psykolog eller kurator. Stina menar att de inte bara finns där för att göra lämplighetsutredningar vid fertilitetsbehandling. En av deras viktigaste uppgifter är trots allt att bidra med stöd vid behov.
Hur länge man än har längtat efter att bli gravid så är det en jättestor, ofta ambivalent, omställning. Det är mycket som blir fantastiskt och annorlunda på samma gång, och att vara tidigt gravid präglas många gånger av stor oro. Då kan man alltid söka stöd på sin IVF-klinik, men kom ihåg att det finns psykologer i mödravården också. Det är inte bara för att de flesta har gjort IVF, utan för att det faktiskt är en omställning att bli gravid och vara på väg mot ett föräldraskap. Många i den här gruppen tar lätt på sig en känsla av att allting kommer att bli bra om man bara blir gravid. Men det är sällan så enkelt i verkligheten.
Om man går igenom ofrivillig barnlöshet som par är det inte ovanligt att man har olika behov av att vilja dela med sig av sina tankar med andra. I så fall är det viktigt att hitta en kompromiss som fungerar för båda parter, utan att någon ska behöva känna sig överkörd.
Oftast när det händer något särskilt så brukar det vara tydligt att någon i paret ”äger problemet” mer än den andra. Om jag och min partner bor tillsammans, så är det ju rimligt att vi gör saker och ting på mitt sätt om det till exempel är min förälder som blir sjuk. Men i det här fallet är det ju bådas sätt som måste få gälla. Då kan det vara bra att ställa kontrollfrågor: ”Är våra behov lika viktiga i just denna aspekt på en skala 0–10?” Ibland kan man känna olika starkt för saker. För min partner kanske det känns som en tia att behöva prata om våra svårigheter för att orka fortsätta. Samtidigt kan jag känna att det är viktigt för min integritet att inte prata med andra om detta, men kanske en sjua på skalan. Mina känslor är inte mindre viktiga för det, men frågan i sig betyder mindre för mig än för min partner och därför kan jag kanske tänka mig att backa lite grann.
Om man är ofrivilligt barnlös kan det kännas svårt att vara glad för någon annans graviditet eller föräldraskap. Vi människor kan känna svartsjuka och avundsjuka för alla möjliga saker, och det här är naturligtvis inget undantag.
Men oftast är det jobbigt att känna så i just den här situationen eftersom vi är så inställda på att det bara ska kännas roligt att det kommer en liten ny människa. Och där kan man behöva fundera lite på om man verkligen måste gå längst fram i alla situationer. Det finns ju situationer där man kanske måste pressa sig själv lite grann även om det är jobbigt, till exempel om det är ett syskon som har blivit förälder. Men i andra situationer kan man faktiskt tillåta sig själv att ta en promenad på lunchen om kollegorna pratar om barn i personalrummet. Jag skulle säga att omvärlden märker väldigt lite eller nästan ingenting alls av de här jobbiga känslorna man känner. Men själv kan man ju känna sig väldigt tyngd av att behöva uppfatta sig själv som en sämre variant av sitt vanliga jag. Det som också är så svårt att hantera i den här situationen jämfört med mycket annat som vi kan längta efter är att det är så lite vi kan göra för att påverka det själva.
