Erika var nästan 40 år när hon påbörjade sina första IVF-försök som ensamstående. Men beslutet om att skaffa barn på egen hand tog hon betydligt tidigare, och med åren blev hon allt tryggare i sitt val. Hon växte upp som skilsmässobarn och ville inte riskera att själv bli en så kallad varannan-vecka-förälder.
Baserad på intervjuer med den tidigare patienten Erika
Alternativa vägar till föräldraskap
Genom att dela med sig av sin berättelse hoppas Erika att fler ska få upp ögonen för alternativa vägar till föräldraskap. Faktum är att fertilitetsbehandling kan hjälpa många svenskar att bli föräldrar på sina egna villkor.
– Med mitt val av familjebildning behöver jag inte lägga energi på en relation till en annan förälder, inga diskussioner om vem som ska natta, eller gå upp på nätterna och tidiga morgnar. Alla praktiska beslut kring mitt barn kan jag bestämma själv, utan kompromisser. Och en sådan sak som att jag själv fick ta beslut om mitt barns namn. Vilken lyx!
Men resan dit var, precis som för många andra, allt annat än spikrak. I stället präglades den av ovisshet och en ständigt närvarande oro. Erika var nästan 39 år när hon påbörjade sin fertilitetsutredning, vilket inte minst är en kritisk fertilitetsålder rent biologiskt. Dessutom har man inte längre rätt till offentligt finansierad behandling om man har fyllt 40 år.
– Efter en avbruten IVF-behandling utomlands, då äggblåsorna växte i ojämn takt, rekommenderade flera läkare långt protokoll med nedreglering. Så när jag ganska nära inpå 40-årsdagen kom fram i regionens kö blev det en kombination med nedreglerande nässpray och sprutor. Men det var inte optimalt för mina äggstockar, så några månader senare försökte vi i stället med kort protokoll och en kombination av mediciner. Vid den tidpunkten hade jag hunnit fylla 40 och gjorde då IVF på privat klinik. Äggblåsorna växte äntligen i ganska jämn takt, och några dagar efter äggplocket i juni sattes ett embryo in. Men det blev ingen graviditet, och jag grät i flera veckor den sommaren. Jag började tvivla på om det verkligen skulle fungera med mina ägg. När kliniken öppnade igen efter sommaren gjordes en frysåterföring med en blastocyst från äggplocket i juni. Precis som efter första embryoåterföringen testade jag som besatt och tog minst tre olika sorters graviditetstester varje morgon. Testade positivt under några dagar, innan de visade negativt. Senare den hösten påbörjade jag en ny IVF. Mitt hopp började ta slut och jag funderade på hur många fler försök jag skulle orka. Det började bli tufft för kroppen med alla hormonbehandlingar som nu hade pågått i över ett år. Några dagar efter äggplocket sattes ett embryo in, min tredje embryoåterföring, och denna gång orkade jag inte ens hoppas på att det skulle gå. Men det lilla embryot blev mitt barn.
När Erika blickar tillbaka på sin resa genom fertilitetsprocessen var det framför allt de emotionella aspekterna kring behandlingen som var påfrestande.
– Känslomässigt var det väldigt tufft, att faktiskt inte veta om det skulle gå. Jag var ju 39 år när jag påbörjade min första IVF, så jag hade inte oddsen på min sida sett till statistiken för min åldersgrupp. Även om många lyckas få barn via IVF så är ju åldern ofta en avgörande faktor, eftersom äggkvaliteten försämras så snabbt i den åldern. Efter 40 är ju all behandling dessutom privatfinansierad, så tyvärr blir det ju också en kostnadsfråga. IVF med spermiedonation är väldigt dyrt. Men den praktiska delen med sprutor, ultraljud och äggplock upplevde jag som lite spännande, och faktiskt ganska smidig. Jag är dessutom ganska smärttålig. Och om jag visste att tiden för kvällens IVF-sprutor skulle krocka med ett restaurangbesök eller annat, så packade jag bara ned sprutorna i väskan och satte alarm på mobilen, och smet in på en toalett när det var dags att ta sprutor.
Men på grund av den starka rädslan att IVF-försöken skulle mynna ut i en enda stor besvikelse var det sällan Erika pratade öppet om sin fertilitetsbehandling.
– Det var relativt få runt omkring mig som ens visste om mina IVF-försök. Eftersom jag var så inställd på att det kanske inte skulle gå vägen och bli någon bebis, så ville jag inte att så många skulle dela min oro och kanske sorg. Jag tror att mina föräldrar och syskon hoppades nästan lika mycket som jag gjorde, men jag orkade inte riktigt involvera dem i alla detaljerna kring mina IVF-försök. En nära vän har funnits med under hela min IVF-process. Hon var med på ett äggplock och flera ultraljud under graviditeten. Och hon var ett fantastiskt stöd under min förlossning och dagarna på BB. Via föreningen Femmis har jag också flera nära vänner som varit ett enormt stöd under mina IVF-försök, både i med- och motgångar. De har delat min glädje, och stöttat mig när det har varit tungt. Jag vet inte hur jag skulle orkat ta mig genom processen utan dem.
Så här i efterhand önskar Erika att hon hade vågat vara gladare och mer hoppfull, både inför och under själva graviditeten. Men tanken på att IVF-försöken faktiskt skulle gå vägen, och att det så småningom skulle komma ut en livs levande bebis, kändes så främmande just då.
– Jag känner stor tacksamhet varenda dag över att jag fick bli mamma. Att en för mig helt okänd person valde att bli spermadonator är ju fantastiskt. Jag är helt öppen med hur mitt barn har kommit till. Det känns viktigt att vara transparent kring det. Ju fler ensamstående som är öppna och berättar att de har fått barn via spermiedonation, desto mer normaliserad blir vår familjeform. Jag vill inte heller att folk ska tro att mitt barn “råkade” bli till i någon tillfällig relation eller så. I vår familj har vi ingen pappa, men det finns många andra som är betydelsefulla i våra liv. Det har jag pratat om ända sedan förlossningen, även om mitt barn som liten bebis såklart inte förstod. Jag har ett väldigt socialt barn som glatt hejar på alla grannar vi möter, så det är ganska många som stannar till och pratar. Snart vet nog alla i hela vårt hus att jag har gjort IVF. Haha!
